En solig morgon

Efter några dagars mulet och regn är solen tillbaka. Idag vaknade jag i ett sovrum badat i solljus (mycket på grund av att trä-jalusin som ska hålla ljuset borta bara går att dra ner halvvägs) och studsade upp för att leta efter min bikini. Frukost i solen och ett avsnitt av P1s grymma podcast "Konflikt" i lurarna medan Janna läser en bok. Livet är fint.

Hittills är vi väldigt nöjda med lägenheten (se bilder i förra inlägget!) och med området den ligger i. Vi har hittat en bra mataffär, flera grönsaksaffärer, en dansstudio, en tvätteria, en liten deli, en mysig park, barer, restauranger och caféer som vi gillar. Palermo är en av de finare delarna i innerstaden och är väldigt turistigt med en lite internationell mys-känsla över det hela, men trots en viss exklusivitet så finns anledningen till att vi är här, "cartoneros" och deras arbete med att sortera och ta vara på stadens sopor, ständigt påtaglig omkring oss. Ofta så arbetar de på kvällen och då ser man både uniformerade och civilklädda som kommer med sina stora vagnar fulla av material. Vi håller just nu på och mejlar fram och tillbaka med cartoneros-cooperativ, NGO's och Buenos Aires stad för att försöka pejla läget angående möjliga intervjuer. Spännande.

En kille som arbetar med att samla återvinningsbara material och hans vagn.

Två cartoneros på Buenos Aires gator

Själva lägenheten är vi som sagt hemskt nöjda med. Det var den andra lägenheten vi tittade på och vi slog till direkt på plats, för vilket vi är väldigt glada. Det är lite småsaker som inte funkar eller som kärvar till och från, men det är inga större problem. Hittills har vi bara sett en kackerlacka (som jag modigt plockade upp med hushållspapper och slängde över muren) och en större spindel, och det får man väl räkna som en win (: Vi försöker hålla så rent det bara går i köket och resten av lägenheten för att inte bjuda in några oönskade matgäster så de besök vi haft hittills består lyckligtvis endast av Santiago, vår snälla och halvdöva äldre hyresvärd, och de två mexikanska bröderna som var över på middag i tisdags. Vi sover gott och äter bra, försöker gå på en dansklass minst en gång om dagen och mejlar och läser inför arbetet. Det känns som att vi både landat i något vi kan kalla hem och samtidigt kommit igång med vår uppgift, vilket är en riktigt skön känsla. För mig är också en stor sak att jag, till skillnad från i Vietnam, kan förstå det mesta som sägs runt om och till mig. Jag kan hänga med på vad som händer på ett helt annat sätt, vare sig det är en konversation i en gatukorsning eller en beställning på en restaurang, även om jag inte alltid kan svara så bra på min knaggliga konversations-spanska (; Men jag räknar med att snappa upp en hel del innan vi åker hem.

Nu ska vi göra oss i ordning och gå och hitta en fin park någonstans där vi kan lägga oss och jobba på brännan (: Här kommer lite fler bilder från lägenheten så länge. Kram på er där hemma i kylan!

Utsikt från mitt sovrum ut mot uteplatsen (:

Förberedelser inför tisdagskvällens middag, börjar lära mig hur man trixar med gasspisen.

Dagens frukost i solen!

Sämre kan man ha det på en fredagsmorgon.

Sol genom grönskan från en klarblå himmel.
Nu ska vi ut och glassa, hej så länge!

30 år idag!

Idag är ingen vanlig dag, idag är Johans födelsedag! 

HURRA HURRA HURRAA!

Haha, grattis älskling (: Du är guld för mig!

Lägenheten i bilder

Välkommen till vår lägenhet! Det första man ser
när man kommer in genom förren är vardagsrummet, som ser ut såhär.
Härifrån kan man gå ut till...

... vår härliga uteplats!

Uteplatsen är full med fina och stora växter, och
öppna ytor för alla slags aktiviteter. Går man in i den vita
 dörren som skymtar till vänster i bild så kommer man ...

.. hit! Till ett extrautrymme för förvaring av till exempel stolar.

Väl tillbaka i vardagsrummet så hittar man hall och matplats,
och man skymtar även köket mellan fönstret som förenar dessa två rum.
Går man förbi bänken till höger i bild kommer man till...

...en liten korridor! Härifrån kan man ta sig till många
spännande rum, men vi börjar med. att gå längst ner till..

...badrummet! Komplett med badkar, bidé, och allt
annat som kan behövas.

Först i korridoren finns dock dörren till det tidigare nämnda köket!
I bild ser vi kyl, frys, gasspis och -ugn samt köksbord. Dessutom syns
en spännande dörr till höger om spisen som vi ska
utforska alldeles strax.

Kök ur vinkel 2: syns i bild gör halldörr och köksbord.

Här har vi gått in i dörren vid spisen och hittar tvättmaskin,
städmaterial och strykmöjlighet.

Till vänster i förra bilden finns ytterligare en dörr som leder till
ett öppet schakt mellan husen, ytterligare ett "extra".
Här kan man göra lite vad man vill.

Tillbaka i hallen kan man gå in till Jannas eller mitt rum som ligger
bredvid varandra och vetter åt uteplatsen. Här ser vi Jannas lilla krypin.

Och här är mitt. Båda rummen är kompletta med stora garderober
och minst en helkroppsspegel - joy! 

Mitt emellan rummen i korridoren liggen en liten mini-toalett
som vi gissar är ca 1 m2 till ytan.
Och det var allt gott folk! Hoppas att vi gjort det rättvisa,
vi trivs jättebra än så länge!

Hälsningar från taket

Den största nyheten idag är att vi blivit med lägenhet! En härlig trea på rymliga 100 m² och framför allt med en jättefin och lummig uteplats full med växter. Det kommer bli många dagar av kombinerat plugg och arbete på brännan. Lägger upp bilder när vi flyttat in!

Trots att detta bara är dag tre i Buenos Aires så känns det som att vi hunnit med massor, antagligen för att vi jobbar oss igenom allt härligt staden har att bjuda på i rasande Janna-takt. Både igår och idag har vi promenerat runt i de centrala stadsdelarna och Janna har visat flera av sina BsAs-favoriter. Vi har redan hunnit med ett besök till Café Tortoni (som vi båda tyckte var överskattat), ätit bife de chorizo med chimichurri, strosat runt i små butiker i Palermo, kollat lägenheter, gått förbi operan, parlamentet och Obelisken.

I samma andra hände det sig också att vi hamnade på en av Jannas mexikanska vänners balkong samma kväll som vi kom hit och blev bjudna på grillad biff och kanin (!), sallad, rödvin och äppelpaj. Tillsammans med fransoser, argentinare och en brasilianare som hette något så ljuvligt som Fernando mumsade vi på resultatet av en av mexikanarnas fantastiska grill-skills. MUMS säger jag bara. En av topp tre måltider i hela mitt liv, det finns kött här som inte går att beskriva. Att vi senare under natten, jetlaggade och halvfräscha, på olika vägar slussades vidare och in på en av stadens mest exklusiva klubbar var pricken över det magiska i som blev vår första kväll här. Vi trillade in på vårt hostel tidigt morgonen därpå efter en fantastisk natt och var så trötta att vi knappt mindes att vi tog oss till sängarna. Helt klart en bra start.

Så det var historien om kaninen, Pacha och mexikanarna. Det finns iofs fler sköna detaljer, men det tar vi i sommar (: Just nu sitter jag faktiskt på taket på vårt hostel och njuter av den sista solen över hustaken. Har hittat mig ett fint litet ställe under vattentanken allra högst upp efter att ha klättrat upp på en brandstege för att få bättre utsikt, men är inte riktigt säker på om jag får vara här. Bredvid mig har jag en morot, en flaska vatten och en minihögtalade som spelar lite skön musik i skymningen  Jag sitter här och skriver och myser över att vi är här, att vi hittat en bra lägenhet, att staden är fin och att vi har så lång tid på oss att uppleva allt. Jag är så glad över privilegiet att få skriva vår C-uppsats just här, tillsammans, och runt ett ämne som vi båda tycker är både viktigt och intressant. Det känns som att det kommer bli två intensiva månader, och jag välkomnar dom med glädje (:

Sightseeing!

På Plaza Serrano med lite gottigt

Utsikt från taket - Evita på byygnaden längst bort

Ännu mer utsikt! 

Schhh....

Sista och första intryck

Hej hej. Jag känner att jag varit riktigt dålig eftersom jag inte avslutade Vietnam-resan på ett snyggt sätt, och tänkte därför försöka påbörja Argentina in style (notera den nya stylingen på bloggen!). Men först några avslutande ord om fältkursen.

Efter att vi skrivit klart våra arbeten i Hue (se nedan, sista inlägget från Vietnam) så återvände vi till Hanoi för att presentera våra resultat och samla ihop oss lite innan vi åkte hem igen. Trong och jag presenterade våra slutsatser, huvudragen av vilka är att land-allokering av skogsmark upprätthåller och förstärker socio-ekonomiska skillnader mellan och inom hushållen vi intervjuat. Det gjorde vi bra tycker jag, och det var oerhört spännande att få genomföra en mindre fältstudie på det här sättet. Efter presentationerna så var sista veckan en härlig vecka med mycket kul, god mat, och självklart, många tårar. Det var jobbigt att säga hejdå till våra fina vänner och till staden som man kallat hem de senaste två månaderna. Det jag tagit med mig från hela den här upplevelsen är självklart alldeles för stort för att förklara, och förmodligen vet jag inte ens än till vilken utsträckning det påverkat mig och kan komma att påverka i framtiden. Det jag vet att jag har med mig är dock många nya bekantskaper och vänskapsband, erfarenhet av samarbete över språkliga och kulturella gränser, och en stor portion perspektiv på den egna förmågan och den egna tillvaron. Det har varit en fantastisk resa, och jag skulle göra om den igen hundra gånger igen. 

Men nu sitter jag här. På ett hostel i Buenos Aires med lite frukost och väntar på att Janna ska vakna. Overkligt. Solen skiner utanför och det blåser en svalkande bris genom de breda, ljusa avenyerna och boulevarderna som utgör innerstaden. Resan har gått bra trots lite förseningar, och vi har redan under vårt första dygn hunnit med en hel del som jag kommer skriva om lite senare (spoiler: det berör ämnen som grillad kanin, Pacha, och mexikanare) Det kommer tyvärr inte bli lika mycket bilder under den här resan eftersom det är en ganska dålig idé att gå omkring med någonting av värde på sig här, men de få jag lyckas hitta eller låna kommer jag lägga upp och så får jag helt enkelt försöka beskriva resten så bra jag kan (: Litar på att er fantasi kan hjälpa till med resten. För att vi ska hinna iväg och kolla på lägenheter idag tror jag dock att jag får gå upp och väcka min sjusovare till vän nu, så jag lämnar er med en bild från flyget. Ovanför Brasilien, under stjärnorna (: Mäktigt. Kram så länge!

Brasilien och stjärnorna

Att slutspurta i ett sommarparadis

Så här nära kommer jag solen, värmen och sommaren här i den lilla sömniga staden Hue. Vi skriver på heltid och är snart klara med rapporterna, men trots att vi åkte hit från Hanoi med intentionen att ha ett riktigt skrivläger så önskar jag ändå att vi hade haft mer fritid att utforska staden (och inte minst stranden ca en mil bort). Att komma hem med en bränna hade ju inte suttit fel. För hem åker vi snart. Om mindre än en vecka idag. I skrivande stund är klockan 17:31 i Sverige och det betyder att jag om exakt en vecka och 45 minuter sätter fötterna på centralstationen i Göteborg igen (om allt går som det ska). Hem ljuva hem, å vad jag längtar. Men för nu så får jag nöja mig med ytterligare en hotellutsikt, hämtpizza och cola, och ytterligare en dag av mer eller mindre fokuserade studier. Imorgon kväll åker vi nattbuss tillbaka till Hanoi, och sedan börjar nedräkningen på allvar.

Utsikt över Hue

Business as un-usual

Ja, vi går ju faktiskt i skolan här i Vietnam. Den här veckan går det inte att ta miste på det eftersom vi sitter every day, all day och försöker få ihop våra fältrapporter. Vietnameserna är tyvärr inte så pigga på att skriva och eftersom de har ett säkert godkänt för den här kursen på förhand bara genom att delta så finns inget incitament för dem att lägga ner särskilt mycket tid på konstigt abstrakt tänkande och annat fluff som de inte är vana vid. Man kan diskutera hur smart det upplägget är. Men situationen är i alla fall som den är och det betyder mycket press på oss svenskar, och därför har vi under den senaste veckan intagit caféer runt om i Hanois gamla kvarter och hinkat importerat te och kaffe. Imorgon ska det första utkastet lämnas in, och jag är just nu uppe i ca 3000 ord av en minimigräns på 7000. Roligt. Därför ska jag nu återgå till rapporten och försöka få ihop ett hyfsat begripligt metod-stycke. Önska oss lycka till!

Dagens café är Joma. Dagens låt: Temper Trap - Miracle.

Vad gör du?

Tänk dig att du möter ett barn i ett hus någon stans långt borta. Precis fyllda fyra och väldigt blyg. För tre månader sedan ramlade hon i ett kar med kokande vatten, och hennes familj hade inte råd att ha henne på sjukhus i mer än tjugo dagar eftersom mamma måste vara hemma och hjälpa till på fälten. Hon sitter tyst i ett hörn av rummet utan byxor, tillsagd att inte skrämma gästerna, och med ett gapande brännsår över hela fram- och baksidan av mage, buk och lår. En del har läkt och fått en mörk rödlila färg, men på många ställen av hennes späda kropp gapar ljusa, vätskebildande sår stora som din handflata. Det måste göra så ont, och det skär i ditt hjärta att tänka på hur ärren kommer påverka den kvinna hon en dag kommer att bli. Hennes självbild, hennes fysiska förmåga, hennes möjlighet att vara bekväm med intimitet. Hennes chanser i ett samhälle som diskriminerar flickor eftersom rätten att ärva ligger hos män. Du lyckas locka fram henne med en färgpenna och lite papper, och ni turas om att rita cirklar i ett par minuter. Du tänker att även om det är omöjligt att hjälpa alla så ska du banne mig kunna hjälpa den här lilla tjejen. Du har pengar och status i samhället du besöker och skulle verkligen kunna göra skillnad för henne. Men hur?

Mamma steker kål och ris över elden. Lillasyster leker på golvet och pappa sover ruset av sig i ett annat hörn av rummet. Han har ansvar för hushållsekonomin och är en snäll man, men gillar att spela och dricka som de flesta av männen här. Det är en fattig familj med rätt till finansiell hjälp från kommunen, men på grund av den genomkorrumperade kommunledningen så har den hjälpen har gått till en familj med bättre kontakter. 

Om du ger dem en större summa pengar, kan du vara säker på att pengarna går till flickan? Om du skickar en summa pengar varje månad, hur vet du att pengarna når familjen och inte fastnar i giriga fickor på postkontoret? Om du hittar en person som är villig att administrera pengarna efter behov, hur vet du att hon eller han efter ett tag inte bestämmer sig för att den egna familjen behöver pengarna bättre?

Och så förstår man plötsligt att man står mitt i kärnan av bistånds-problematiken. Den stirrar dig rakt i ögonen i form av ett barn som behöver din hjälp och hon sitter mindre än en meter ifrån dig, men strukturerna som styr är så stora och du är helt plötsligt så liten. I ett samhälle präglat av korruption och könsdiskriminering där det som borde vara så enkelt blir så svårt. 
Vad gör du?

Hemma i Hanoi

Det känns verkligen som hemma att komma tillbaka hit. När vi i något svagt ögonblick hade hemlängtan i Ha Giang så var alla överrens om att det var hit vi längtade. Till kaoset, smutsen och rytmen som är Hanoi. Tillbaka till hotellet som varit vårt hem i sammanlagt tre veckor, till staden där vi lärt oss gå över gator utan att se oss för, där vi lärt oss pruta, äta Phó och hitta rätt på slingriga gator. Det finns vissa bekvämligheter som man tror att man ska klara sig fint utan men som man märker ganska snabbt att man saknar, så när vi trötta men glada kom tillbaka från Ha Giang i fredags kväll så gick vi bananas. Vi har sovit alldeles för länge, okynnes-duschat, okynnes-suttit-på-stolar, slukat hotellfrukost som en flock bufflar på grönbete, överbelastat internet-uppkopplingar, sprungit runt på shoppingrundor och massage, vaxning, manikyr och västerländska restauranger som erbjuder gourméträtter som hamburgare, pizza och pasta. Jag har hittat stans bästa Caesarsallad här på cafét Six on Sixteen. Från 0 till 100 över en natt, och det känns ganska skönt att få lyxa lite faktiskt (: 

Veckorna i Ha Giang är svåra att sammanfatta i ett inlägg så här, men jag ska försöka ge en bild (kolla gärna bilderna nedan också!). Vi har bott hos en familj i byn Nam Dich och levt med dem i sammanlagt nästan två veckor samtidigt som vi genomfört en liten fältstudie. Det har inneburit att vi fått träffa massor av människor, fått komma in i deras hem och sitta runt eldstaden och dricka te eller risvin, gått upp och ner för berget där vi bott otaliga gånger, ätit ris varje dag till alla tre måltider och suttit på golven tills ryggen knakat av värk. Vi har fått ta del av en vardag som är så långt man kan komma från vår egen och där det mesta kretsar kring att säkerställa skörden för att försäkra sig om att man har mat för hela året. Vi har befunnit oss i främmande sociala sammanhang med helt nya regler, seder och vanor än vad man är van vid, skrattat över missförstånd och lyckliga slut och gråtit över sånt som varit jobbigt. Upplevelsen har så klart varit enorm, och på det hela taget har allt varit bra och gått som det skulle. Till och med mitt anti-loppor/sovsäck-i-reselakan knep fungerade (;

De följande två veckorna som är kvar på Vietnam-vistelsen ska vi tillsammans i våra research-teams analysera resultat och skriva ihop en rapport om vår studie. Vi kommer att vara här i Hanoi ett par dagar till och sedan åka på skrivläger till staden Hue. De sista två veckorna kommer det mesta alltså att kretsa kring plugget, men jag ska försöka uppdatera här så ofta jag kan. Har fortfarande en del jag vill berätta om Ha Giang. Här kommer ännu mer bilder från resan så länge (:

Gruppintervju med grannfamilj en tidig morgon.

Morgonljus över sluttningen

På stormiddag hos kompisars värdfamilj - kanonkväll.

Mr Thanh visar sin röda bok; de dokument som
visar att du har rätt att bruka ett visst område
land under mellan 20 till 50 års tid. Ett leasing-
kontrakt mellan staten och hushållet på både
skogs- och åkermark .

Utsikt från stigen till vårt hus och över familjens risfält.

En liten tjej och två små killar som inte riktigt förstod varför deras mammor ville att de skulle vara med på bild. Den yngste fick till och med hålla mammas mobil för att visa på lite status (:

Mr Nuong, Mrs Nuong och grannar som hjälptes åt att så cassava och majs på den torra åkern under en exchange-labour day. Nästa dag hjälps de åt på nästa gård, och så vidare för att arbetet ska gå fortare och vara smidigare. De representerar två av de tre fattigaste hushållen som vi besökte, vilket betyder att de har lite och dålig mark och sällan klarar av att producera tillräckligt med mat för ett år med ett års arbete. Döttrarna kommer tas ur skolan tidigt och giftas bort snart där efter för att minska bördan för familjen, och pappan söker daglöning under de månader som det är mer knapert än vanligt. Underbara, gästvänliga människor.

Vi fick hjälpa till på åkern medan vi väntade på en intervju,
och här står jag och ser lite proffsig ut med en hacka.

Vår värd Mr Sau inspekterar sina risfält innan det
är dags att plöja jorden för sådd.

Trong och en liten kille på 3 månader som senare
passade på att bajsa ner hela min klänning.
Söta är de båda två!

Tidig morgon över bergen. 

Chí är två år och satt mest och tittade på medan familjen arbetade. Här med
en mumsig klubba (:

I rena lakan

Jag är för trött för att göra någon längre uppdatering just nu, så det får bli lite bilder idag. Skriver mer imorgon. Nu ska jag sova länge och gott, nyduschad i en mjuk hotellsäng med rena lakan, utan ettriga loppor och morgonpigga tuppar. Kram så länge (:

Mr Sau och Mrs Suong, vårt värdpar

Mrs Tuyen, hennes son på ca 1 år och jag framför familjens risfält.

Intervju med Mr Thanh, hand fru och mor hemma hos dem. Här hjälps han och
Trong åt att rita ut familjens land på vår karta.

Trött men nöjt forskningsteam (: