Det är ju egentligen hela poängen med att resa. Ordet "resa" borde vara synonymt med att uppleva nya saker. Det är nog det finaste som finns när jag tänker efter, att få möta något nytt och lära känna det. Det kan vara en vän, en plats, ett ämne. Något av det häftigaste med att vara är kär tycker jag just är att man får upptäcka en ny person inifrån och ut, den där spänningen i att få ge sig hän, att vara öppen med den man är och att i gengäld få glimta det där ärliga och innersta hos den andre. Jag tror att jag är lite kär i Hanoi.
Igår så hoppade Janna och jag på en varsin moppe med tillhörande chaufför och bad om att få bli körda till West Lake. West Lake är den största av fem stora sjöar i Hanoi och skulle nog ta cirka sju-åtta timmar att varva. Alla sjöar är skitiga och förorenade bortom räddning. När våra moppekillar släppte av oss var det första vi såg döda fiskar, en död råtta och massor av plastpåsar som flöt runt i det oljiga, mörk-grön-bruna vattnet. Det andra vi såg var en man som stod med vatten upp till vaderna på en liten ponton i sjön och fiskade.
Jag vet, det låter inte så romantiskt. Vart vi än gick på vår runt fyra timmar långa promenad var synen densamma, men stanken mer eller mindre potent beroende på hur stillastående vattnet var. Men jag hade den bästa eftermiddagen under hela min Hanoivistelse hittills. När vi gått förbi turiststråk och glassbarer så kom vi in i bostadsområden nära sjön. Hönor, hundar och ungar rör sig fritt på gatan framför tillhörande hus, små affärer och caféer, den härjade gumman som bara har fyra flaskor vatten att sälja och som hon hoppas kunna göra vinst på. Men det var så lugnt. Det var lite trafik, varmt, en svag bris, och Janna och jag hade ingen som helst brådska, tid att passa eller plan med vad vi gjorde. Människor satt på bänkar här och var efter vattnet och pratade eller fikade, och stirrade på oss när vi gick förbi. Ett blygt "hello!" från ett barn som sedan fnittrade och sprang iväg. En kvinna som påtar i sin trädgård - hon odlar sallad, kål och örter mellan plattorna på strandbanken ned mot den kemiska cocktail som är sjön. Det är måndag eftermiddag, tyst, och lugnt.
Vi promenerar vidare genom bostadsområden, förbi hotell, affärer och hårt trafikerade gator. Janna har en aning om vart vi är på väg, och efter ett tag kommer vi fram till en bar som vi var på en av de första dagarna här, Tay Tap. Stället ser mindre ut i eftermiddags-diset. Bredvid ligger en Al Frescos, och Janna föreslår en chokladfondant och en kopp te. Utsikt över sjön. Ensamma på terassen. Ingen stress. Janna somnar på bordet.
Efter en timmes paus på cafét så fortsätter vi ut på udden som utgör det snuskigt rika området Tây Hô. Promenaden går med sjön på ena sidan och vräkiga hus i modernt, stilrent och kantigt stuk eller pampiga kolonialklossar i fransk stil på andra. Vi ser flera fiskare. Det börjar skymma, och fladdermöss i hundratal flyger runt omkring oss och snappar upp mygg till vår belåtelse. Vi rundar udden, hamnar mitt i ett tempel där folk förbereder inför Tét, går igenom med stirrande blickar efter oss, vinkar in en taxi, och åker hem. En underbar promenad, en välbehövd eftermiddag av lugn. Tid med en vän i en annan del av staden. En ny sida av den vardag som vi delar med miljontals människor. En oplanerad, öppen upptäcksfärd. Jag är kär.
