Att slutspurta i ett sommarparadis

Så här nära kommer jag solen, värmen och sommaren här i den lilla sömniga staden Hue. Vi skriver på heltid och är snart klara med rapporterna, men trots att vi åkte hit från Hanoi med intentionen att ha ett riktigt skrivläger så önskar jag ändå att vi hade haft mer fritid att utforska staden (och inte minst stranden ca en mil bort). Att komma hem med en bränna hade ju inte suttit fel. För hem åker vi snart. Om mindre än en vecka idag. I skrivande stund är klockan 17:31 i Sverige och det betyder att jag om exakt en vecka och 45 minuter sätter fötterna på centralstationen i Göteborg igen (om allt går som det ska). Hem ljuva hem, å vad jag längtar. Men för nu så får jag nöja mig med ytterligare en hotellutsikt, hämtpizza och cola, och ytterligare en dag av mer eller mindre fokuserade studier. Imorgon kväll åker vi nattbuss tillbaka till Hanoi, och sedan börjar nedräkningen på allvar.

Utsikt över Hue

Business as un-usual

Ja, vi går ju faktiskt i skolan här i Vietnam. Den här veckan går det inte att ta miste på det eftersom vi sitter every day, all day och försöker få ihop våra fältrapporter. Vietnameserna är tyvärr inte så pigga på att skriva och eftersom de har ett säkert godkänt för den här kursen på förhand bara genom att delta så finns inget incitament för dem att lägga ner särskilt mycket tid på konstigt abstrakt tänkande och annat fluff som de inte är vana vid. Man kan diskutera hur smart det upplägget är. Men situationen är i alla fall som den är och det betyder mycket press på oss svenskar, och därför har vi under den senaste veckan intagit caféer runt om i Hanois gamla kvarter och hinkat importerat te och kaffe. Imorgon ska det första utkastet lämnas in, och jag är just nu uppe i ca 3000 ord av en minimigräns på 7000. Roligt. Därför ska jag nu återgå till rapporten och försöka få ihop ett hyfsat begripligt metod-stycke. Önska oss lycka till!

Dagens café är Joma. Dagens låt: Temper Trap - Miracle.

Vad gör du?

Tänk dig att du möter ett barn i ett hus någon stans långt borta. Precis fyllda fyra och väldigt blyg. För tre månader sedan ramlade hon i ett kar med kokande vatten, och hennes familj hade inte råd att ha henne på sjukhus i mer än tjugo dagar eftersom mamma måste vara hemma och hjälpa till på fälten. Hon sitter tyst i ett hörn av rummet utan byxor, tillsagd att inte skrämma gästerna, och med ett gapande brännsår över hela fram- och baksidan av mage, buk och lår. En del har läkt och fått en mörk rödlila färg, men på många ställen av hennes späda kropp gapar ljusa, vätskebildande sår stora som din handflata. Det måste göra så ont, och det skär i ditt hjärta att tänka på hur ärren kommer påverka den kvinna hon en dag kommer att bli. Hennes självbild, hennes fysiska förmåga, hennes möjlighet att vara bekväm med intimitet. Hennes chanser i ett samhälle som diskriminerar flickor eftersom rätten att ärva ligger hos män. Du lyckas locka fram henne med en färgpenna och lite papper, och ni turas om att rita cirklar i ett par minuter. Du tänker att även om det är omöjligt att hjälpa alla så ska du banne mig kunna hjälpa den här lilla tjejen. Du har pengar och status i samhället du besöker och skulle verkligen kunna göra skillnad för henne. Men hur?

Mamma steker kål och ris över elden. Lillasyster leker på golvet och pappa sover ruset av sig i ett annat hörn av rummet. Han har ansvar för hushållsekonomin och är en snäll man, men gillar att spela och dricka som de flesta av männen här. Det är en fattig familj med rätt till finansiell hjälp från kommunen, men på grund av den genomkorrumperade kommunledningen så har den hjälpen har gått till en familj med bättre kontakter. 

Om du ger dem en större summa pengar, kan du vara säker på att pengarna går till flickan? Om du skickar en summa pengar varje månad, hur vet du att pengarna når familjen och inte fastnar i giriga fickor på postkontoret? Om du hittar en person som är villig att administrera pengarna efter behov, hur vet du att hon eller han efter ett tag inte bestämmer sig för att den egna familjen behöver pengarna bättre?

Och så förstår man plötsligt att man står mitt i kärnan av bistånds-problematiken. Den stirrar dig rakt i ögonen i form av ett barn som behöver din hjälp och hon sitter mindre än en meter ifrån dig, men strukturerna som styr är så stora och du är helt plötsligt så liten. I ett samhälle präglat av korruption och könsdiskriminering där det som borde vara så enkelt blir så svårt. 
Vad gör du?

Hemma i Hanoi

Det känns verkligen som hemma att komma tillbaka hit. När vi i något svagt ögonblick hade hemlängtan i Ha Giang så var alla överrens om att det var hit vi längtade. Till kaoset, smutsen och rytmen som är Hanoi. Tillbaka till hotellet som varit vårt hem i sammanlagt tre veckor, till staden där vi lärt oss gå över gator utan att se oss för, där vi lärt oss pruta, äta Phó och hitta rätt på slingriga gator. Det finns vissa bekvämligheter som man tror att man ska klara sig fint utan men som man märker ganska snabbt att man saknar, så när vi trötta men glada kom tillbaka från Ha Giang i fredags kväll så gick vi bananas. Vi har sovit alldeles för länge, okynnes-duschat, okynnes-suttit-på-stolar, slukat hotellfrukost som en flock bufflar på grönbete, överbelastat internet-uppkopplingar, sprungit runt på shoppingrundor och massage, vaxning, manikyr och västerländska restauranger som erbjuder gourméträtter som hamburgare, pizza och pasta. Jag har hittat stans bästa Caesarsallad här på cafét Six on Sixteen. Från 0 till 100 över en natt, och det känns ganska skönt att få lyxa lite faktiskt (: 

Veckorna i Ha Giang är svåra att sammanfatta i ett inlägg så här, men jag ska försöka ge en bild (kolla gärna bilderna nedan också!). Vi har bott hos en familj i byn Nam Dich och levt med dem i sammanlagt nästan två veckor samtidigt som vi genomfört en liten fältstudie. Det har inneburit att vi fått träffa massor av människor, fått komma in i deras hem och sitta runt eldstaden och dricka te eller risvin, gått upp och ner för berget där vi bott otaliga gånger, ätit ris varje dag till alla tre måltider och suttit på golven tills ryggen knakat av värk. Vi har fått ta del av en vardag som är så långt man kan komma från vår egen och där det mesta kretsar kring att säkerställa skörden för att försäkra sig om att man har mat för hela året. Vi har befunnit oss i främmande sociala sammanhang med helt nya regler, seder och vanor än vad man är van vid, skrattat över missförstånd och lyckliga slut och gråtit över sånt som varit jobbigt. Upplevelsen har så klart varit enorm, och på det hela taget har allt varit bra och gått som det skulle. Till och med mitt anti-loppor/sovsäck-i-reselakan knep fungerade (;

De följande två veckorna som är kvar på Vietnam-vistelsen ska vi tillsammans i våra research-teams analysera resultat och skriva ihop en rapport om vår studie. Vi kommer att vara här i Hanoi ett par dagar till och sedan åka på skrivläger till staden Hue. De sista två veckorna kommer det mesta alltså att kretsa kring plugget, men jag ska försöka uppdatera här så ofta jag kan. Har fortfarande en del jag vill berätta om Ha Giang. Här kommer ännu mer bilder från resan så länge (:

Gruppintervju med grannfamilj en tidig morgon.

Morgonljus över sluttningen

På stormiddag hos kompisars värdfamilj - kanonkväll.

Mr Thanh visar sin röda bok; de dokument som
visar att du har rätt att bruka ett visst område
land under mellan 20 till 50 års tid. Ett leasing-
kontrakt mellan staten och hushållet på både
skogs- och åkermark .

Utsikt från stigen till vårt hus och över familjens risfält.

En liten tjej och två små killar som inte riktigt förstod varför deras mammor ville att de skulle vara med på bild. Den yngste fick till och med hålla mammas mobil för att visa på lite status (:

Mr Nuong, Mrs Nuong och grannar som hjälptes åt att så cassava och majs på den torra åkern under en exchange-labour day. Nästa dag hjälps de åt på nästa gård, och så vidare för att arbetet ska gå fortare och vara smidigare. De representerar två av de tre fattigaste hushållen som vi besökte, vilket betyder att de har lite och dålig mark och sällan klarar av att producera tillräckligt med mat för ett år med ett års arbete. Döttrarna kommer tas ur skolan tidigt och giftas bort snart där efter för att minska bördan för familjen, och pappan söker daglöning under de månader som det är mer knapert än vanligt. Underbara, gästvänliga människor.

Vi fick hjälpa till på åkern medan vi väntade på en intervju,
och här står jag och ser lite proffsig ut med en hacka.

Vår värd Mr Sau inspekterar sina risfält innan det
är dags att plöja jorden för sådd.

Trong och en liten kille på 3 månader som senare
passade på att bajsa ner hela min klänning.
Söta är de båda två!

Tidig morgon över bergen. 

Chí är två år och satt mest och tittade på medan familjen arbetade. Här med
en mumsig klubba (:

I rena lakan

Jag är för trött för att göra någon längre uppdatering just nu, så det får bli lite bilder idag. Skriver mer imorgon. Nu ska jag sova länge och gott, nyduschad i en mjuk hotellsäng med rena lakan, utan ettriga loppor och morgonpigga tuppar. Kram så länge (:

Mr Sau och Mrs Suong, vårt värdpar

Mrs Tuyen, hennes son på ca 1 år och jag framför familjens risfält.

Intervju med Mr Thanh, hand fru och mor hemma hos dem. Här hjälps han och
Trong åt att rita ut familjens land på vår karta.

Trött men nöjt forskningsteam (: