Hej på ett tag!

Imorgon åker vi tillbaka till Nam Dich för att under en dryg vecka genomföra vår studie. Det ska bli SÅ spännande och med tanke på att vi planerat in mellan 12-18 intervjuer med olika hushåll så kommer det antagligen att bli en hel del intressanta möten. Dessutom står en trekking-utflykt och ett bröllop på schemat, och så har ju jag min buffel kvar att rida. Jag är pepp. Mindre pepp på lopporna dock, men jag har en plan för att förhoppningsvis kunna undvika de små rackarna. Om jag byter alla filtar och smörjer in mig med anti-insektsmedel varje kväll, och sedan sover i mina reselakan inuti sovsäcken - så borde det väl hindra dem? Eller? Hur som, loppbiten eller ej så kommer vi att vara tillbaka i Hanoi nästa helg, så tills dess så kommer bloggen att vara ganska tyst. Hoppas att ni har överseende med detta. Jag lovar att uppdatera så fort jag kan (: Stora kramar tills dess.

Mitt förrädiskt mysiga lilla krypin i huset (: 

Ögonblick

Det finns så mycket jag skulle vilja berätta om, men varken tid eller ord räcker till. Här kommer istället några av mina favoritbilder från veckan (:

Floden i dalen flyter förbi byn och får tyvärr plocka upp en stor del av
soporna som kastas utan förbehåll rakt ner i vattnet. Men innan floden
når byn ser det ut så här (: Mitt nya favoritställe.

Utsikt från stigen mellan vägen och vårt hus. Buskarna i förgrunden
är tebuskar och vi dricker många koppar vid elden varje dag.
Bortom dem syns en del av familjens terrassodlingar, och till sist, utsikten. 

Bufflar! Jobbar på ridturen.

Detta är från en dag då vi fick vara med och plantera jordnötter. Det var jättekul, men vi fick ju höra att vi inte var särskilt duktiga arbetare och då tog vi ändå i ordentligt. Lite dräpande när farmor på dryga 80 hackar förbi i rasande fart. Det är väldigt vanligt att man utbyter arbete och att flera familjer arbetar på varandras odlingar i tur och ordning för att arbetet ska gå snabbare och vara roligare. Vi hade jättekul (:

En eftermiddag fick vi hem en hel hög av studenter till oss på te. Det var mysigt!

På promenad i bambuskog.

Utsikt över risterrasser i by nummer 3. Just nu är det sådd på gång,
men i maj/juni lyser varenda terrass starkt ljusgrönt av böljande risplantor.
Önskar att man hade fått sett det.

På släktmiddag hos Mr Saus syster och hennes familj. Mycket skratt
och väldigt mycket risvin. Än en gång var farmor värst och lyckades
hitta min lilla kopp oavsett hur smidigt jag tyckte att jag gömde den.

Min favoritbild på hela resan hittills.
Te som rostar framför en rasande liten eld.

Vilda bananträd i skogen. Så vackra, och helt enorma
jämfört med de vanliga bananträden.

Utsikt över Nam Dichs bycenter från toppen av berget där vi bor. 

Tjej som är glad över att vara tillbaka på ett hotellrum med varmvatten,
lakan och internet efter att ha överlevt en vecka utan hårspray,
smink och spegel. Ytlighets-detox. 

Sol och saknad

Idag är en solig dag i lilla Hoang Su Phi. Vi har spenderat den med att utforma studien som vi ska genomföra i byarna under nästa vecka, och det går sakta men säkert framåt. Trong och jag kommer att utforska hur land-allokerings reformen som ägde rum på 90-talet påverkat hushållen i byn gällande försörjning. Fast det är lite trist att sitta inburad när man mest längtar ut i solen så jag funderar på att organisera en strejk om vädret håller i sig imorgon.

Saker jag saknar:
- Att cykla
- Självklar tillgång till varmvatten
- Färska tomater och mitt eget kök!

Saker jag definitivt inte saknar:
- Melodifestival-hets
- Kyla och vinterslask
- Ris. Det blir inget mer ris det här året.

Solig utsikt från vårt hotellrum

Solig utsikt från föreläsningssalen

Och här sitter vi. I mörker. Och solen retar mellan springorna.

Människor

Det som gör varje resa speciell är de människor du möter på vägen. Med små människor är det något alldeles särskilt. Som vuxen ser man oftare hinder i de möten man har, som att man talar olika språk eller kommer från olika kulturer, och det håller en tillbaka. Barn pratar det där universella språket som vi tappar lite när vi växer upp. Det som bygger på öppen och ärlig nyfikenhet, på kroppsspråk, vilja och humor. Skrattet är det mest förenande språket i världen. Mitt mål ska vara att försöka möta andra människor som ett barn. Att kunna bjuda på mig själv och försöka glömma min egen stolthet, strunta i hur jag ser ut och om jag gör bort mig eller inte. Jag vill ge mig hän som ett barn och vara nyfiken som ett barn. Det är något som är värt att sträva efter.

Barnen vi mött på vår resa är både blyga, nyfikna, djärva och försiktiga. Det är alltid dom som kommer fram först och springer efter oss på våra utflykter i bergen. De är våra guider, våra översättare och vänner, och det är ofta de som har tid att visa oss sin bild av Nam Dich under dagarna. Vad jag förstått på den här korta tiden så hjälper barnen till mycket hemma och många växer nog upp alldeles för fort. Vi mötte en tioårig tjej som var ute och rastade sex stora bufflar alldeles själv. Mycket frihet under ansvar. Småttingarna som fortfarande får följa med föräldrarna sitter tryggt inlindade på mammas eller pappas rygg medan de jobbar på terrasserna eller hemma, och gör inte mycket väsen av sig. Det får en att fundera. Smutsiga händer och skrapade knän. Ett hemmagjort fiskespö. Inte en plastgrej så långt ögat når. Nej barn är häftiga, och klarar nog mer än vad man tror. Här kommer lite bilder på några av de underbara små människor vi lärt känna på den här resan.

Nam är fem och håller sig gärna nära sina bröder.

Fiskar-killar

Nyfikna men blyga systrar som följde oss en bit längs floden.

Lina testar på rollen som Tay-mamma med en liten kompis på 4 månader
insvept i en stor scarf på ryggen.

Pappan i huset rostar te vid elden, och lille Chi håller sig bakom faster.

Chi och hans mamma.

Ha, vars namn betyder 'flod', är 11 år och har sin tre
månader gamla bror på ryggen.

Mellanlandning

Jag ligger i en hotellsäng i staden Hoang Su Phi, under ett myggnät som vi spänt upp med hjälp av en klädhängare och en stol. Jannas och min lilla fristad ser ut som en sån där koja som man byggde när man var liten, när man kunde skapa ett slott med en filt och ett par stolar. Det är i alla fall helt, rent, och mjukt, och jag sover gott.

Hoang Su Phi (eller Vinh Quan som staden egentligen heter) ligger i Ha Giang provinsen som utgör Vietnams nordligaste gräns mot Kina. Här finns två större gator, tre mindre hotell, en karaokebar och en liten marknad på söndagarna. Vi har spenderat fyra dagar i byarna Nam Ty och Nam Dich som ligger ca 30 respektive 15 kilometer härifrån längs smala bergsvägar som slingrar sig mellan dal och topp, genom moln, djungel, ris-terrasser och över floder. Det är sjukt vackert här. Ha Giang kallas ibland för "the Gate to the Sky" och det är inte svårt att förstå varför när man oftare än inte vaknar i höjd med molnen. Om en knapp vecka ska vi tillbaka för att genomföra den studie vi kommit hit för att göra, men under ett par dagar nu så är hela klassen här i Su Phi för att smälta intryck och svetsa samman våra forskningsplaner. Jag ska försöka att uppdatera här så mycket jag kan.

Det är ganska svårt att beskriva den här upplevelsen. På fyra dagar har det hänt så mycket härliga, konstiga och jobbiga saker så man knappt kan hålla tankarna i styr i huvudet. Jag har ätit grisben och kycklingtarm, simmat i en bergsflod, mött en fjortonårig kille som fått sluta skolan för att kunna försörja sin mamma, plockat cassava, blivit loppbiten, druckit otaliga små koppar risvin, sått jordnötter, besökt en familj som är så fattig att allt de kunde bjuda på var kokta ägg, gått vilse i skogen, skrattat när jag inte skulle det och inte skrattat när jag borde, lärt mig tilltala människor runt mig på rätt sätt och lärt mig räkna till tio, bitit mig i läppen när unga mammor som ammar sina barn med ena handen dricker risvin med den andra, och ätit mer kål än vad jag trodde var möjligt under ett liv. Det är spännande, omtumlande och utmanande.

Trong och jag har hamnat hos en familj som tillhör Tay-kulturen och bor i stylthus högt uppe på ett berg. Det tar oss ca 40 minuter att klättra upp till huset från den enda gatan som utgör byn Nam Dichs centrum. Mr Sau och Mrs Suong, ett par på mellan 50-60 år, bor ensamma då deras barn gift sig och flyttat ut sedan ett par år tillbaka, och de har tagit emot oss med enorm värme och gästfrihet. Våra dagar börjar ofta vid sex-tiden då det blir ljust och slutar vid sju på kvällen då det blir mörkt. Mrs Soung tänder elden i mitten av huset och Mr Sau tar ett morgonbloss på sin meterlånga hemgjorda bambupipa och plirar ut över bergen för att kolla vädret för dagen. Ris eller nudlar med fläsk till frukost vid brasan, och sedan har Trong och jag en liten språk-lektion medan våra värdar sätter igång med dagens bestyr. Mot, hai, ba, boon - ett, två, tre, fyra. Dagens bestyr kan vara att samla bambuskott i skogen för middagen, hälsa på en granne på ett annat berg för att köpa en höna, eller att hjälpa till med sådden på grannens terrassodling. Men först ska djuren ha mat och vi har både hönor, grisar, bufflar, getter, en hund, och en katt. En tupp har vi också, som jag surar tyst över varje morgon eftersom hönshuset finns just under min sovplats. På dagarna har Trong och jag utforskat omgivningarna, hälsat på i andra vänners hushåll eller pluggat. Jag ser fram emot att åka tillbaka. Detta är verkligen en chans som kommer en gång i livet. Jag ska försöka berätta mer om vad vi upplevt under veckan, men nu avslutar jag med några bilder på vårt boende i Nam Dich. Det känns gott att vara tillbaka på bloggen igen (: 

Utsikten från huset. Det här ser jag varje morgon när jag borstar tänderna (:

Vårt fina Tay-hus. Under huset bor alla djuren förutom bufflarna, och där finns också ett grovkök
för att värma vatten och brygga risvin. 

Frukost vid brasan - Phó den här dagen. Huset består av ett stort, omöblerat rum med eldstad  i mitten och sovalkover längs väggarna. Äter gör man sittandes på golvet i en ring runt en bricka med mat.

Till vänster syns det lilla skjulet som rymmer vattentank, toalett (hål i marken) och dusch (kallvattenkran och hink). Vid kranen i mitten diskar vi, borstar tänderna och tvättar ansiktet på morgonen. Åt höger, förbi den lilla dammen där Mr Sau föder upp småfisk, ligger risterrasserna och utsikten. Den lilla grisen är tre månader gammal och lite blyg.

Trappan upp till ingången till huset - till vänster syns också den lilla utomhushallen med utsikt över risfälten. 

Husets bakre del med grovkök (undre delen) och förråd  (övre delen) och toalett/dusch/vattentank. Vårt lilla paradis (:

Leaving paradise

... for another? Idag flög vi hem från Hoi An, och nu börjar det kännas i magen att vi ska ut på okänd mark under 3 veckor. Jag är lite skakis faktiskt, det är ju den här vistelsen som hela resan syftar till. Klockan 04:00 (i skrivande stund om mindre än 4 timmar) måndag morgon hämtar bussen upp oss utanför hotellet här i Hanoi, och kör sedan de ca 8 timmarna norrut till Ha Giang provinsen. Bakom mig lämnar jag hårfön, plattång, hårspray, smink, finare kläder och skor, och bara det är en utmaning som jag tror är nyttig för mig. Ned i väskan åker istället myggspray, sovsäck, liggunderag, underställ, mössa, myggnät, pannlampa, vandringsskor och en stor dos ödmjukhet inför de levnadsförhållanden vi kommer att möta och dela. SPÄNNANDE. Men ganska läskigt. Jag är inte en vän av småkryp eller av tvivelaktiga sanitära förhållanden som de flesta vet, men jag tror att det kommer att bli en fantastisk resa och en speciell naturupplevelse. Bergen i norr är branta och klädda med djungel-liknande skog, fulla av mindre vattendrag, sällsynta växter och djur och även en stor del av Vietnams olika etniska minioriteter. Jag ska tillsammans med hälften av klassen bo i byn Nam Dich (uttalas Nam Si) där många invånare tillhör Tay-kulturen och bor i stylthus. De flesta lever av jord- eller skogsbruk, och Trong och jag är intresserade av om människors förhållande till och brukande av naturresurser i byn förändrats i takt med Vietnams ekonomiska liberalisering. Ett av mina personliga mål är också att rida på en vattenbuffel, kommer bildbevis på detta. Jag kommer att finnas på mitt svenska och vietnamesiska nummer och kommer förhoppningsvis kunna uppdatera bloggen i slutet av veckan. Nu ska jag sova (: Avslutar med lite bilder från de sista dagarna i Hoi An. Stor kram!

Cau Lau - tjocka nudlar som wookas med marinerad fläskfilé, groddar, majschips och grönsaker.  En Hoi An-specialité och vår favoritlunch för ca 10 sek/portionen - jättegott!

Tidig morgon och vi åker speedboat ut till Cham Island för en dags sightseeing, snorkling, solande och badande. Fast båtturen var nästan roligast.. :D

På väg till öns Pagoda över de små risfälten som ligger insprängda mellan byn och berget. Vackert.

Ingången till Pagodan - inte säker på vem statyn ska föreställa men den var vacker.

Den gamla porten in till Pagodan.

Cham Island harbour

Vårt eftermiddagshäng. Vi mådde gott.

Veronica, Isabelle och Sara badar med huvudöns stora berg i bakgrunden. En härlig dag i paradiset!

Hoi An

Idag är fjärde dagen på vår semester. Hoi An är en världsarvslistad liten kuststad med vackra stränder, tempel, öar och en bred flod. Ett turist-paradis i sitt esse. Det känns nästan som att man är i någon av Bohusläns mer turistiska semesterorter när vi osminkade cyklar fram bland de små gatorna i flip-flops, bikini och strandklänning, brillor på sniskan och handduk i cykelkorgen. Solen skiner varje dag och havet bjuder på en en fläktande bris för det mesta. Från vårt hotell är det ca två kilometer till stranden och då swischar vi fram mellan gator, butiker, risfält och små sjöar om vartannat. Hotellet vi bor på är helt ok med en liten trädgård och pool, men vi har haft lite problem med internet så nu håller vi tummarna för att det ska fungera resten av veckan. Här finns också mycket roliga djur att titta på som råttor, kackerlackor, ormar, fjärilar i massor, roliga fåglar och några ödlor. I tisdags var vi iväg och beställde kläder hos en skräddare här en bit ifrån, kommer bilder på det lite senare om resultatet blir lyckat. Vi har också besökt ett Cham-tempel från 400-talet (googla Cham för de som är historiskt/kulturellt intresserade) och imorgon har vi bokat en båttur ut till en ö i närheten med tempelbesök, snorkling och upptäcksfärd. Ska bli spännande (: Jag hoppas att jag hinner uppdatera en gång till innan vi åker upp i bergen på söndag. Tills dess: en riktigt fin Alla Hjärtans Dag till er alla!

Frulle på hotellet - ofta med bananpankaka som inte kom med på bild. Mums!

Strandskatter

En glad och något solbränd Elin i nya brillor.

Utsikt från en av broarna vi passerar på väg hem från stranden.

Cham-templet Mi Son

Naturen runt templet var som hämtad ur en sen i
Djungelboken. Ville plaska och leta fisk!

Tusentals fjärilar flög omkring på blomsterängarna som nu tagit över templets
öppna platser. Vackra!

Semester

Det här blev bättre än vad jag hade vågat hoppas på. Hoi An är vackert, varmt, soligt och cykelvänligt. Lite turistigt men det får man väl inte klaga på som turist, hö hö. Dagens inköp är en bikini i alla regnbågens färger och en olivgrön strandklänning. Jag lämnar er med lite somriga bilder.