Frans på vift: Människor

Det som gör varje resa speciell är de människor du möter på vägen. Med små människor är det något alldeles särskilt. Som vuxen ser man oftare hinder i de möten man har, som att man talar olika språk eller kommer från olika kulturer, och det håller en tillbaka. Barn pratar det där universella språket som vi tappar lite när vi växer upp. Det som bygger på öppen och ärlig nyfikenhet, på kroppsspråk, vilja och humor. Skrattet är det mest förenande språket i världen. Mitt mål ska vara att försöka möta andra människor som ett barn. Att kunna bjuda på mig själv och försöka glömma min egen stolthet, strunta i hur jag ser ut och om jag gör bort mig eller inte. Jag vill ge mig hän som ett barn och vara nyfiken som ett barn. Det är något som är värt att sträva efter.

Barnen vi mött på vår resa är både blyga, nyfikna, djärva och försiktiga. Det är alltid dom som kommer fram först och springer efter oss på våra utflykter i bergen. De är våra guider, våra översättare och vänner, och det är ofta de som har tid att visa oss sin bild av Nam Dich under dagarna. Vad jag förstått på den här korta tiden så hjälper barnen till mycket hemma och många växer nog upp alldeles för fort. Vi mötte en tioårig tjej som var ute och rastade sex stora bufflar alldeles själv. Mycket frihet under ansvar. Småttingarna som fortfarande får följa med föräldrarna sitter tryggt inlindade på mammas eller pappas rygg medan de jobbar på terrasserna eller hemma, och gör inte mycket väsen av sig. Det får en att fundera. Smutsiga händer och skrapade knän. Ett hemmagjort fiskespö. Inte en plastgrej så långt ögat når. Nej barn är häftiga, och klarar nog mer än vad man tror. Här kommer lite bilder på några av de underbara små människor vi lärt känna på den här resan.