Äkta människor

Ikväll skulle vi på bio, Rachel och jag. Vi tar bussen in till stan, letar oss fram till biografen, beställer våra Ben&Jerry's, och börjar knalla in mot salongen för att se kvällens "Mystery Movie." I havet av folk som rör sig sakta in genom byggnaden möter vi Steven. Han håller upp dörren för oss som bara brittiska killar gör, så där invant som att det är den mest självklara grejen i världen. Vi börjar snacka lite varsamt. Steven är stor som ett hus. Ser lite blyg ut och pratar väldigt lugnt, sakta och melodiskt. En riktigt down-to-earth kind-of-guy, märker vi. Förställer sig inte, låtsas inte, spelar inte. Är bara glad över att ha någon att prata med. Vi sätter oss tillsammans vi tre i salongen och efter bion pratar vi hela vägen ut, om vad vi ska plugga, vad vi gjort innan, våra familjer och vilken typ av film vi gillar.

På bussen hem ramlar det in två killar framför oss och börjar prata på som om inte Steven sitter precis bredvid. Krulligt, charmigt, rufsigt brunt hår och rådjursögon, de pratar om att stranden är det vackraste som finns och att gå barfota i gräset - det måste vi bara göra tillsammans någon gång. Invant, kletigt casanova-smör. Steven blir tyst, van vid att bli brädad. Smör-killarna fattar inte riktigt varför inte Rachel och jag struntar i jätte-killen och snackar med dem, men ger upp när bussen stannar och går åt annat håll. Steven blir jätteglad när vi bjuder in honom till vårt blockC-party på fredag. Inget spel, inget smör, ingen baktanke. Byter nummer och säger godnatt till en glad nallebjörnskille som just träffat sina två första vänner här på universitetet.

Filmen vi såg var en väldigt tidig och exklusiv förhandsvisning av "The Soloist". Men den här kvällen handlade inte om filmen. Den handlade lätt om en sjukt äkta och oförstörd kille - Steven.