I onsdags var vi trötta och inte alls sugna på att gå ut, men vi hade lovat att åka och lyssna på en av Jannas vänner när han uppträdde på en bar. När vi blev erbjudna skjuts av en av hans vänner istället för att ta bussen i 45 minuter så lättade det dåliga humöret något och vi hoppade in i bilen med hopp om en trevlig kväll. Vi kommer fram till en liten, sunkig och inrökt bar någonstans i norra delen av staden och delar ett par öl med två av sångarens barndomsvänner medan vi väntar. Vi har jättetrevligt. Kompisarna vi pratar med har visst vuxit upp ihop och är vänner sedan barnsben, och en av deras lärare ska visst vara med och sjunga ikväll. De hälsar på många av de som kommer in och verkar bekanta med personalen, och vi får veta att några av kompisarnas mammor brukar mötas här ibland. Sångarens mamma är här ikväll. Vi hoppar hemmagjorda empanadas och beställer istället två Pizza Especial (ruccola, tomat, parmesan, champinjon) och delar på medan fler och fler vänner trillar in. Gitarristen tar de första ackorden och sångaren stämmer upp i kvällens första tango. Jag har aldrig lyssnat på tango och efter de första låtarna har jag fått intrycket av att det är en väldigt poetisk, vacker, melankolisk och metaforisk musikform. "Como un viento de esperanza que sube a los nubes" och andra smäktande strofer. Baren fylls på och cigarettröken är så tät att den sticker i ögonen, och allt eftersom börjar gästerna sjunga med mer och mer i sångerna. Sångarens kompisar som vi sitter med är hans största fanclub och jublar efter varje låt. Jag vill inte åka hem.
Eventbilden är snodd från sångarens facebook. |